Tillbaka

Till sist

Dagens nyheter 12/4 - 03

Text: Lasse Granestrand

Vi ska ses i kranshallen. Den ligger på baksidan av Trons, Hoppets och Heliga Korsets kapell på den världsarvsmärkta Skogskyrkogården. Krematoriets skorstenar strävar mäktigt mot himlen. Blommor och kransar ligger i olika stadier av förgängelse i en container. De har haft sin pråliga halvtimme under begravningsakten.
- Här, säger Maria Nestorzon, begravningsentreprenör, fyrtiotvå år och före detta förskollärare, här finner jag meningen med livet.
"Tystnad. Jordfästning pågår" står det på en skylt i den långsmala kranshallen som löper utefter de tre kapellen. Ett dussin begravningsritualer är inbokade denna dag. Maria Nestorzon kontrollerar kransbanden till sitt evenemang, "Vila i frid käre Lars".
Snart är det dags för den föreställning Maria förberett i veckor. Den som bara ges en gång och som inte får misslyckas.
Här kan jag använda mina erfarenheter av döden till att hjälpa andra, säger Maria.
Hon berättar att hennes föräldrar båda dog när hon var i tjugoårsåldern. Först hennes mamma, i cancer, utan att de alls kunde tala om det. En tid senare dog pappan, i en hjärtinfarkt under dramatiska omständigheter. Under många år kapslade hon in sorgen, levde i grått.
Nystrukna prästdräkter hänger på en vägg, blomdoften ligger tung, en vaktmästare klädd i svart paletå kommer tillbaka från en urnsättning.
Maria Nestorzon öppnar porten till Hoppets kapell. Kistan står redan på plats, upphissad från bisättningsrummet. Maria fördelar kransar och blommor med tanke på var de anhöriga ska sitta. Hon tar några steg bakåt för att kontrollera symmetri och blomfärgernas harmoni.
Den döde blev femtio år. En vän kommer med ett fotografi som ställs på kistan. Vaktmästaren har hittat ett eluttag bakom altaret och en förlängningssladd så att kasettbandspelaren kan stå nära kistan och vännerna. De vill spela Rolling Stones, "Time is on my side".
Defileringen runt kistan sker medurs. Maria assisterar en sliten skara kamrater till den döde. Han har levt ett hårt liv och de också. Uttrycken för sorg är starka. En man kysser kistan, en annan knackar på locket.
Efter akten slår Maria upp portarna och ljuset flödar in i det stearindoftande dunklet och bländar oss alla och vi ser det som Skogskyrkogårdens arkitekt tänkt: bortom de öppna fälten, en fri horisont.

Mazarinerna är framdukade liksom Marias pärm för val av kista. Kunderna kommer strax.
Marias firma är liten. Hon hanterar ritualerna, hennes sambo, hans bror och hans pappa som grundade företaget, sköter transporterna. Det är en familjefirma, precis som i begravningssåpan "Six feet under", som går i SVT just nu. Men de dramatiska förvecklingarna är stillsammare och svensk begravningssed befinner sig fjärran från amerikansk svulstighet. Döden är dock densamma.
In kommer en kvinna som förlorat sin man och en son som förlorat sin far. De säger att deras Kurre blev sjuttiofyra år. Maria tänder ett ljus.
Hon har pratat mycket om att visa medkänsla, men inte sorg, att känna in de anhörigas sinnesstämning och behov. Jag tror att hon är bra på det. Men det här samtalet blir mer tekniskt och kyligt än hon skulle velat. Kanske beror det på min närvaro.
Det krävs många ställningstaganden av de anhöriga. Gravplats, urnlund eller minneslund? Smörgåstårta, kaffebröd eller lättare måltid? Kista av wellpapp, träfiberplatta eller rent trä? Extra namnplåt i guldfärgad plast?
Vi har inte tänkt så mycket, säger kvinnan stillsamt, men Kurre ville inte ha någon stor begravning. Maria visar en bild av den enklaste kistan, wellpapp, 1 600 kronor. Att användas med ett bårtäcke som lånas av församlingen.
Nej, säger änkan med plötslig viljestyrka. Bårtäcket ser ut som ett överkast. Vi ska ha en riktig kista! Och så tvärt vänd till sonen: Eller vad säger du?
Sonen säger att han inte har någon stark åsikt. Maria upplyser om att en träkista kostar 3 500 kronor och att kudde, madrass och täcke ingår precis som till alla andra kistor.
Kvinnan bestämmer sig för en ljusbrun. Hon avstår från ornament och klätt kistlock som tillhör nästa prisklass.
Vad ska det stå i annonsen? frågar Maria och föreslår "har stilla insomnat".
Nej, absolut inte, säger änkan. Han var svårt sjuk i flera år men kämpade ändå hela sista dygnet så han knappt kunde andas.

Vi ses på "Skogen", Skogskyrkogården igen. Andra gången känns det redan mindre dramatiskt att kliva runt bland kistor och urnor.
Det gäller att inte bli avtrubbad, säger Maria, att försöka tänka att det är en släkting som ligger i kistan, ens mamma, ens farmor.
Skogskyrkogårdens krematorium invigdes 1940. Eldbegängelse blev en folkrörelse redan i slutet på 1800-talet. Argumenten var hygieniska. Städernas kyrkogårdar hotade grundvattnet. Det handlade också om utrymme. Fem liter aska tar ingen plats jämfört med en dryg kubikmeter kista. Några anhängare omfattade också ett andligt motiv. Krematorieröken söker sig mot himlen, en jordbegravning skickar kroppen i motsatt riktning.
Vi går en trappa ner.
Kistorna står i långa rader i väntan på elden. Någon kista har stått för länge. Papperen som ska godkänna kremering är på drift. En svag söt lukt går att förnimma runt kistan. Råcksta krematorium i norra Stockholm är stängt för renovering. "Skogens" personal har jobbat övertid kvällar och helger för att hinna med.
Maria hälsar på en veteran.
Här blir man kvar ett par dagar eller hela livet, säger han. Döden har följt mig sedan jag var fyra år och de vuxna sa åt mig att mamma hade åkt på en lång resa. Hon har inte kommit tillbaka än.
Alla fyra ugnarna är i gång. På varje kistlock ligger en eldfast keramikbricka, den sista identifikationen som ska följa med askan ner i jorden. En kista glider in i ugnens åttahundra grader.
En kvinna öppnar ugnsluckan för att kontrollera förbränningen. Vid förra besöket assisterade hon Maria inne i kapellet. Personalen roterar mellan arbetsuppgifterna, var sjunde vecka står hon här.
Benresterna och askan rakas ur ugnen efter ungefär en och en halv timme. De får svalna en stund innan de mals till ett stoft som ser ut som en blandning av grovkornig sand och krossade snäckskal.
Urnorna med askan förvaras på hyllor i väntan på gravsättning. Just nu är de rekordmånga och föreståndaren urskuldar sig för att några tillfälligt måste stå på golvet. Ett anslag visar var varje begravningsbyrå har sina urnor. Skissen ser ut som en grafik över marknadsandelar inom begravningsbranschen. Fonus har en massa hyllor, Ignis ganska många, Hallsenius, Halldoff och Beckmans en hel del liksom uppstickaren Fondkistan. Marias firma finns inte ens markerad.
Vi passerar en man vid en dataskärm. Han övervakar ugnarna och säger stolt att nittioåtta procent av skorstensröken renas och att det mesta av en människokropp blir vanlig vattenånga. Han erbjuder mig att titta in i en ugn.
Det tar några minuter att tränga bort bilden av ugnens innanmäte från näthinna och medvetande.

Det är en bårbilsmorgon. Jonas Widigsson, snart fyrtio år, och pappa Leif Widigsson, sextiotvå år, startar dagen med en fika hos Maria på byråns kontor i en gammal gård strax söder om Skogskyrkogården.
Det finns redan några jobb som ligger och väntar, säger Leif. De springer inte ifrån oss precis, vi kör inte akutbil.
Maria Nestorzons arbete är både synligt och osynligt för de anhöriga. Men hennes sambo och kompanjon i firman, Jonas Widigsson, rör sig nästan enbart kring de ting vi sällan får se eller vill se. Jonas, brodern Henrik och pappa Leif hämtar kroppar, kör dem till bårhus och kyrkor, sveper och klär på.
För att köra bårbil får firman fyrahundrafemtio kronor per transporterad kropp. Entreprenaden vanns i upphandlad konkurrens, som det heter. Uppdraget består i att transportera alla som dör på Stockholms kommuns sjukhem och äldreboenden.
Uppgiften är jämförelsevis lättsam, tycker Jonas. För några år sedan ingick också att hämta åt landstinget. Då klev han in i privata hem och fick möta de anhörigas sorg.
Jag tror jag körde över sextusen kroppar på ett och ett halvt år. Det var helt hysteriskt med jour dygnet runt. I dag ska vi vara tillgängliga med bårbilen veckans alla dagar mellan åtta och arton. Det är mer än nog.
Den första döda finns på ett äldreboende i centrala Stockholm. Kylrummet ligger i parkeringsgaraget bakom en dörr utan skylt.
Den gamla kvinnan där inne är redan påklädd så Jonas och Leif behöver inte använda den vita svepdräkten. Den som i färgen ska påminna om en dopdräkt och som består av två lösa ärmar och ett bröststycke som fogas samman med ett kardborreband.
De bäddar kistan med kudde och madrass och lägger varsamt ner kvinnan. Hon har finkläder på, blå kavaj och röd kjol. En barnteckning mellan sina händer och en pläd om benen. Munnen gapar öppen. Ingen har hunnit sluta till den innan likstelheten kom.
Jonas tar det lilla ansiktsskynket och lägger över den gamla kvinnans anlete innan han lyfter kistlocket på plats. Han har förgäves forskat efter var sedvänjan att täcka ansiktet kommer i från.
Jonas öppnar sin svarta väska. Där finns en rakhyvel, en kam, en hammare och en häftapparat för namnlappar till kistan liksom små flaskor med olika färgkulörer om kistan får en törn och färgen behöver förbättras. Där finns förband och sårspray, sällan använd. Att restaurera kroppar är inte svensk tradition. Jonas tar fram en skruvmejsel.
När Jonas skruvat fast locket säger lagen att ingen annan än begravningsentreprenören, en präst eller och de anhöriga får besluta om att det ska öppnas.

Leif och Jonas börjar dra historier. Självupplevt och skrönor frodas i en bransch som lockar fram både det makabra och det andliga. Världen är full av berättelser som bearbetar traumat ingen människa kommer undan.
Jonas berättar om en man som var passionerad rosenodlare. Han dog på sommaren. Hustrun bad Jonas att bära båren ett sista varv i trädgården. "Undrar vad grannarna tänkte."
En farfar var död. Barnbarnet visste att han älskade bruna bönor och lade med ett paket. Krematoriepersonalen blev förvånad över dofterna.
En man dog på sin födelsedag. Den nyblivna änkan bad Leif sitta med och äta upp tårtan. Hon föreföll nu ha blivit helt ensam i livet. "Nu gick i alla fall tårtan åt", sa hon.
Vi var väl lite känsliga i början, säger Leif. Jag och kompisen som grundade firman var vanliga byggjobbare, grovisar som blivit arbetslösa. Det var lätt att bli sittande med de sörjande.
De första åren gav de starkaste minnena. Han var med vid en obduktion.
Jag är inte troende. Men det hände något med mig. Det hettade i hela kroppen. Det var som en värk, som ett ryggskott. Och sedan kom ett ljus, en lättnad som varar än. Jag har sett det värsta.
Leif berättar om den fyraåriga flickan som dött i cancer. Pappan möter i dörren. De hjälps åt att göra i ordning flickan. Allt blir så fint, med en filt och ett rosa kramdjur.
När vi kom ut till bilen kunde jag inte med att lägga henne där bak på metallen. Jag satte mig med henne i famnen i framsätet. Kenta fick köra. Jag grät hela tiden.
Åren har gått. Kenta är långvarigt sjuk. Leif är trött:
Bårbilen är en evighetsmaskin som vi kan åka i tills vi själva ligger där bak.

Bilradion spelar country. Essingeleden, på väg mot ett äldreboende i Solna. Pappa Leif pratar oavbrutet.
Vilket öde för min son att behöva jobba med sin farsa hela dagarna. Stackarn är ju inlurad i verksamheten.
Jonas stönar och håller med. Han längtar efter lediga helger och att slippa den ständiga jouren och i stället jobba mer med begravningar.
Kvinnan som de hämtat i Solna ska till Karolinska sjukhusets bårhus, hundratals kylfack med en temperatur på sex till åtta plusgrader som fördröjer förruttnelsen.
Bårhuset är elegant, högt beläget, toppmodernt. Leif tycker han kan ta åt sig en del av äran för att det finns där. I mitten av nittiotalet lät han några journalister från SVT:s Reportrarna åka med och filma i bårhusen. De var trängre och ovärdigare än i dag. Filmbilderna visade bårvagnar med två avlidna på varje.
Det blev skandal och debatt ända upp i riksdagen. Statsminister och socialminister uttalade sig. Det blev full fart på moderniseringen av bårhusen.
Jonas tycker inte det räcker.
Varför ligger kylrum och bårhus nästan alltid i skymundan bland skorstenar och sopcontainrar? Varför ska vi alltid gå omvägar?
Nästa döda finns på ett äldreboende i en söderförort. Jonas och Leif kör sin uppfällbara metallvagn via en sidodörr och tar hissen upp. Jag väntar i en korridor. De är snart tillbaka med kroppen under ett gråblått kapell spänt över bårvagnen.
Jag frågar om det är en man eller kvinna under kapellet. Jonas säger att han inte är säker, att han tränger undan sådana bilder blixtsnabbt. "Men, jo, det var en kvinna, och hon var redan fint påklädd av vårdpersonalen."
Färden går till bårhuset på Huddinge sjukhus, ett av de största. Vi kör ner från entréplanet och ser skyltar till godsmottagning, förlossning, patolog och kapell. Bårhuset har ingen skylt.
Fyra bår-och begravningsbilar trängs runt järndörrarna. Allt är insvept i en gråbrun hinna av smuts från biltrafik och avgaser. En vit kista lyser till i dunklet och försvinner bakom dörrarna.
Leif och Jonas levererar som de ska. Skriver noga in kvinnans namn i en bok. Kollar flera gånger personnumret i handlingarna mot plastarmbandet på den dödas handled.
Jonas berättar om när en kropp försvann. Begravningen fick hållas utan den döde, med bara ett fotografi av den avlidne. Jonas kunde bevisa att han levererat och skrivit in kroppen i Huddinge. Han gick in i bårhuset och kontrollerade personnummer och märkband på alla kropparna i kylen, sjuttio, åttio stycken. Den fanns bara inte.
Så småningom kom det fram att kroppen under fel namn transporterats till bårhuset i Södertälje. Som tur var upptäckte personalen där att något inte stämde. Jonas kunde andas ut. Och den begravningsbyrå som felat fick sparka de två bårbilsförarna.

Jonas styr mot Sigtuna. En kvinna har avlidit på Hemskogens äldreboende.
Ju längre bort från Stockholm du kommer, desto bättre verkar omhändertagandet av döende vara, säger Leif. Det här stället är en favorit. Personalen är erfaren och är inte blockerad inför döden. Titta, de har hissat flaggan på halv stång, juste!
Kvinnan har avlidit under natten. De anhöriga var med och har dröjt kvar in på förmiddagen. Personal och anhöriga har klätt henne.
Alla som bor här vet att hon dött, säger Ingela Matsdotter som jobbat här i tio år. Vi larmar alltid de anhöriga när någon blir dålig men det är svårt att förutse hur lång tid det är kvar.
Bröllopsbild, gipsänglar, barnteckningar. Lägenheten är ett enda rum. Där finns spis och diskbänk, men Ingela Matsdotter har aldrig sett någon boende använda köket. De är för sjuka.
Jonas och Leif styr bårvagnen genom en korridor och fram till huvudingången.
Precis där är teverummet. Det är fyllt av åldringar, många i rullstol. Tisdagarnas vanliga sång-och musiktstund har just börjat. En man klämmer i med "Långt bort där björkskogen susar".
Det finns en utgång på gaveln också, säger Leif, men det känns bra att ta den här vägen. Ofta säger de gamla odramatiskt, "hej med dej Elsa". De vet att döden finns.
Tillbaka i bilen berättar Leif om arkitekten som vid invigningen av ett äldreboende blir förvånad när han ser bårvagnen. "Jag visste inte att folk skulle dö här. Så dåliga skulle de inte vara." Döden ingick inte i planeringen.

En kvinna ska hämtas på ett av de bårhus Jonas tycker sämst om. Det är obemannat och litet. Men just nu finns en man där inne. Det är en obduktionstekniker från ett sjukhus på tillfälligt besök för att balsamera. Balsameringen är ett extraknäck för en lågt betald yrkesgrupp. Uppdragen får de av begravningsbyråerna.
Balsameringen är ett storstadsfenomen. Den bromsar förruttnelse. Byråerna rekommenderar de anhöriga balsamering om kroppen ska vänta mer än två, tre veckor på begravning. Orsaken till att det dröjer kan vara kö till kyrkorna eller att de anhöriga med sina fulltecknade kalendrar har svårt att enas om ett datum.
Jonas firma tar 630 kronor för balsameringen, obduktionsteknikern får hälften. I Stockholm balsameras omkring nittio procent av de avlidna. Ett snitt läggs vid halspulsådern eller ljumsken. Blodet rinner ut och ersätts med cirka sex liter vätska, mest formalin.
Vi åker till en ordinär villa på Sockenvägen i Enskede. I fönstret skymtar en äldre man. Jonas öppnar villans garageport. Där står en gammal skraltig veteranbil och en mängd kistor. Här hämtar han den enklaste kistan som finns på marknaden, i wellpapp. Kistorna kommer hit omonterade och pensionärerna som bor i huset sätter ihop pappen med häftpistol och kompletterar med sex träklossar under varje kistbotten.
En sådan här ska jag ligga i, säger Jonas. Miljövänlig och lätt att bära, bra för dem som jobbar i branschen.
Det är lätt att bli misstänkliggjord om man förknippas med billiga kistor. Det har Jonas firma fått erfara.
Lågpris skrämmer, säger han. Kunderna tror inte att man kommer till himlen.
Jonas började som byggjobbare precis som sin far och farfar. Var betongarbetare i nio år. Körde sedan brödbil i nio år, men började så smått hjälpa till med bårtransporterna.
Du kan tänka dig minen hos personalen på äldreboendet när jag levererade bröd på förmiddagen och hämtade en död på eftermiddagen.
Hur vill du dö? frågar jag.
Han funderar lite och säger:
Jag har hunnit bli nittio år. Det har varit en fin dag. Koloniområdet har haft höstfest. Jag har druckit lite med kompisarna och lagt mig på soffan i stugan för att vila. Jag vaknar aldrig mer.

Det är dags för Kurt "Kurre" Liströms begravningsakt. Maria Nestorzon har pratat många gånger med änkan om olika detaljer, efter det första mindre lyckade samtalet. Nu känns kontakten bra.
Maria är tidigt på plats i Södersjukhusets kapell. Hon vet att det kan finnas åtskilligt att göra. Mycket riktigt måste hon sopa golvet, tömma papperskorgar och fixa toarullar.
Hennes man, Jonas Widigsson kommer förbi. Han ska leverera en tom kista till bårhuset bakom kapellet. Det är inte så ofta han och Maria är på samma ställe. Hon som gärna träffar anhöriga, han som tycker han fick nog när han körde kroppar åt landstinget. Hon som tror på en god Gud och själens eviga liv och han som tror att det är slut när det är slut och som inte vill vara en grubblare. Han hjälper henne att tända ljusen.
Jag frågar Maria hur hon vill ha det när hon dör. Hon svarar lättsamt. Hon är filmälskare och tror dessutom på reinkarnation, att själen går vidare, så i hennes dödsannons kan det förstås inte stå annat än "to be continued".
Med allvaret påkopplat säger hon att hon inte riktigt vet. En del av henne vill förbereda sig noga, hinna ta farväl. Så vill hon ha det i de stunder döden känns som en djupt mänsklig företeelse som ger styrka. Men ibland känner hon fortfarande bara en katastrofkänsla, en naiv skräck som gör att hon i stället vill bli överrumplad, att det ska gå fort.
De där känslorna går inte ihop, säger hon. Men det är i alla fall aldrig grått som förr.
Maria berättar åter om sin pappas död. Om chocken när han fick en hjärtinfarkt på semester i Thailand och hur Maria ordnade med transporten på en liten lastbil, där pappan låg insvept i svarta sopsäckar med armarna hängande utanför, och chauffören stannade och ackorderade om priset och allt var vidrigt.
Begravningsgästerna kommer. Nu ska Maria ta lagom med plats. Stödja men inte märkas.
"Detta är inte slutet," säger prästen. "Möjligheten finns att vi möts igen. Det är det påskdagens under handlar om."
Prästen lägger till några ord om den döde, att han och frun träffades på danspalatset Bal Palais 1948. Defilering. Änkan kysser kistan. En annan kvinna tar på kistan, en tredje niger inför den. Kvinnorna bär vita hopknycklade pappersnäsdukar i händerna. Kvinnorna räknar med att gråta. Det verkar inte männen göra. Kvinnorna sticker till dem sina näsdukar när de ser att det behövs.
Det är över. Maria är nöjd.
Kanske är det mina egna föräldrar jag begraver om och om igen.
Änkan går fram och ger Maria en varm kram.



Tillbaka